Nertryckt

Hej!
Tänkte börja skriva lite seriösare.
Så vad ska vi börja ta upp då?
Finns massor ju.
Kan ju börja med att berätta lite
om hur jag själv började säga ifrån...

Okej, som väldigt liten var jag rätt
tuff, jag verkligen struntade i vad
folk tyckte/tänkte/sa om mig,
och jag var alltid den som vågade
stå emot och säga ifrån, hur mycket
skit jag än fick för det, stog jag fast
vid det jag sa eller tyckte.
Till skillnad ifrån mina vänner.

Men när jag blev tonåring ändrades det,
plötsligt betydde vad andra tyckte väldigt
mycket för mig, jag började tänka mer
på att inte sticka ut, och alla sårande
kommentarer, ja dom verkligen började
såra! Jag var inte alls den tuffa längre,
och ju mer jag höll käft, desto mer nertryckt
blev jag, och självklart, desto sämre mådde jag.

Jag tog mer och mer skit ifrån allt och alla,
sant eller osant, rätt eller fel, jag bara samlade
på mig det, samlade allting i mitt huvud,
det plågade mig om nätterna och om dagarna.
Jag var rädd för att gå till skolan, för även fast
jag hade flera vänner, så fanns det dom äldre
eller helt enkelt vad jag trodde starkare barn
än mig som kastade ut kommentarer.
Egentligen var dom ju inte starkare, men
det var vad jag under lång tid trodde.
Och anledningen till att jag numera höll tyst,
var för att jag var så rädd att höra
varje liten kommentar, varje litet fel.

Sen en dag, fick jag nog, jag hade blivit sårad
tillräckligt, och jag insåg att det spelade ju
ingen roll, hur mycket jag än tog emot,
hur snäll jag än var tillbaka, så fick jag
ändå lika mycket skit.
Så jag bestämde mig för att dra en gräns,
och sa upp vänskapen med dom vänner
som sårat mig.
Stegvis började jag bli elakare - alltså själv
fälla kommentarer, själv skratta åt folk
som gör bort sig, själv behandla andra som skit.
För jag var så nertryckt att enda vägen upp
var att bli likadan.
Och det funkade, hur fel det än är.

Så nu sitter jag här idag, med hur bra
självförtroende som helst, jag är inte elak
rakt igenom precis, men ja, måttligt elak.
Jag lever efter min egna teori - elaka människor
klarar sig bäst, snälla människor blir bara sårade.
Så idag, har jag massvis med vänner, jag är trygg
i mitt liv, även fast det hänt en massa, jag har
mod nog att säga ifrån vad det än gäller, och
jag skulle aldrig ta emot skit ifrån någon person
igen. Jag har lärt mig att kontrollera mina känslor
bättre och kan busenkelt göra mig av med en
hel drös vänner om det skulle passa mig.
Kalla mig känslokall om du så vill :)

Så jag lever bara för min familj,
ingen annan, och även fast jag anser
någon vara min bästa vän ska personen
inte tro att jag litar på den, berättar allt
för den, eller väljer den före allt i mitt liv,
visst titeln är svår att få, men det betyder
absolut inte att den håller i en evighet.
Och det kräver enormt mycket,
klarar personen inte leva upp till det,
blir hon/han, tja - sparkad, för gott!

Så, där har ni min lilla historia,
ni för nöja er med det idag, så börjar
det roliga imorgon! Det är då bloggen
på allvar sätter igång med tips och idéer
+ massa annat!
Ha det bra då.
Kisskiss!